lera med ettåringar

Vi har på avdelningen bara två ettåringar som heter kalle och Tobias och de har olika karaktärer, kalle är väldigt livlig och aktiv, Tobias är försiktig och aktiv och härmar mycket kalle. Både två har intresse att lära sig.  Jag jobbar mycket med stora barn med lera men har inte jobbat med leran med små barn. Idag har jag planerat att göra det.  Jag planerade med min kollega att jag jobbar med barnen och hon tar bilder och filmar barnen. Jag placerade en stor klump lera på ett stor papper på golvet, jag delade leran till stora bitar och jag och barnen samlades runt leran. Tobias och Kalle började titta på leran och på mig och varandra utan att göra något, som om de ville säga till mig: ”vad är detta och vad ska vi göra med det och vad vill du att vi ska göra?”. Jag började introducera leran med glädje genom att känna på leran med händerna och forma. Jag log hela tiden för att de ska känna sig trygga och ha roligt. Då började de känna på leran också med sina små fingrar.

De hade bra samspel med mig genom att de tittar, ler och härmar mig. Senare började de studera och undersöka leran med händerna med stor koncentration på olika strategier. Kalle märkte att leran blev hård började han banka den på golvet och försökte jämna den genom att forma den med sina fingrar och smakade på leran, men han tyckte inte om smaken. Tobias härmade Kalle och gjorde samma sak och delade leran till lagom stora tre bitar medan Kalle delade leran i små bitar. 

 

 Tobias lade tre bitar på varandra. Då sa jag: Oj! hardu skapat en anka. Kalle hörde det och lade alla små bitar på varandra och visade mig med ett fint leende och sa: ”Anka”.

 

Efter två dagar gjorde jag samma försök, men den här gången lade jag en stor klump lera på golvet.  Det väckte intresse hos barnen, som gjorde att jag knuffade leran närmare till dem.

Mitt syfte är att små barn få möjlighet att undersöka nytt material ”lera” och hur de kan hantera nya situationer för att skapa sitt lärande. 

Vid andra tillfället delade jag inte ut leran till barnen för att jag ville se hur de kan hantera en ny situation, hur de kunna lösa problemet och hitta nya strategier med hjälp av sin kropp.

 Bägge två började riva små bitar av lera, samla ihop det och försöka forma leran på något sätt. Tobias var mer koncentrerad på att forma de olika lerbitarna som någon typ av figur. Detta gjorde han med hjälp av händerna. Tobias lade bitar av lera på varandra, sedan tog han upp figuren som han skapat och viftade den i luften, som om det vore ett flygplan. Sedan frågade jag Tobias: Är detta ett flygplan? Och han svarade: ”Ja”, med kropp språk. Tobias hade en tankegång och mål om hur han skulle forma sin figur, därmed lyfta upp figuren för att visa vad han har lyckats skapa.

Enligt Lpfö 98 ”Arbetslaget ska ge barn möjlighet att utveckla sin förmåga att kommunicera, dokumentera och förmedla upplevelser, erfarenheter, idéer och tankegångar med hjälp av ord, konkret material och bild samt estetiska och andra uttrycksformer,

 Kalle var mer engagerad i att lyfta upp en stor klump av lera och undersöka dess tyngd. Kalle däremot hade ingen särskild tanke med att forma leran. Han var mer fokuserad på materialet av leran och dess egenskaper (storlek, tyngd, etc). Han smakade på leran också, och hela ansiktet var täckt med lera.

Enligt Lpfö 98 ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring".

 Kalle undersökte materialet som en helhet, medan Tobias var mer kreativ och formade figurer ur leran. Kreativitet beror på utvecklad erfarenhet, som Tobias har. Barnen har ett bra samspel med mig och med varandra, barn/barn, vuxen/barn. Det var bra att två pedagoger samarbetade som en av dem med barnet och den andra filma och tar bilder och skriver vad barnen säger för underlag för reflektion.

Några äldre barn som inte ville jobba med lera ofta ville gärna jobba med leran på de två tillfällena när de såg att små barn gjorde det. Små barn har inspirerat varandra och andra barn som har mindre intresse för leran.